Sveriges penningpolitik efter andra världskriget kan delas in i fyra perioder. Från 1945 fram till 1970-talet hade Sverige en fast växelkurs, först inom det så kallade Bretton Woods-systemet fram till 1971 och därefter under olika andra system fram till 1976. Under dessa decennier, då Sverige hade en socialdemokratisk regering, försökte regeringen inte driva en egen penningpolitik. Inflationen var i stort sett samma som omvärldens, löneavtalen höll sig till vad som var förenligt med en bibehållen konkurrenskraft och skulle lönekostnaderna något år visa sig ha blivit för höga kompenserades detta genom ett mer återhållsamt löneavtal nästa år. Resultatet blev att arbetslösheten låg på mellan en och tre procent – nivåer som i dag ter sig idylliska.
Den andra perioden i efterkrigstidens penningpolitik inleddes 1976; Sverige började då föra en så kallad ackommodationspolitik. Det betyder att om löneavtalen råkade hamna över vad som var förenligt med bibehållen konkurrenskraft, devalverades den svenska kronan. På detta sätt hoppades den dåvarande borgerliga regeringen att hålla arbetslösheten i schack. Resultatet blev en arbetslöshet som var endast obetydligt högre än tidigare. Sverige upplevde också en kraftig ökning i inflationen. Den accelererande inflationen var ett internationellt fenomen men Sverige låg (tillsammans med några andra länder som också bedrev ackommodationspolitik) i inflationsligans topp.
I början av 1980-talet insåg man i många länder att inflationen måste stoppas. I Sverige inledde därför, efter 1982 års rekordstora devalvering, den nytillträdda socialdemokratiska regeringen den så kallade normpolitiken. Denna innebar att man försökte gå tillbaks till 1950- och 1960-talens fasta växelkurspolitik om arbetsmarknadens parter skulle råka komma överens om alltför höga lönekostnader, skulle regeringen inte hjälpa dem genom att devalvera. I stället skulle de själva rätta till problemet, i nästa avtalsrörelse. Resultatet blev blandat. I kvarstod effekterna av 1982 års jättedevalvering under hela 1980-talet; arbetslösheten förblev någorlunda låg. Men i början av 1990-talet kom verkligheten ifatt politikerna. Den kris som utlöstes 1991-1992 berodde delvis på att de internationella finansmarknaderna väntade sig devalveringar i de länder (däribland Sverige) där lönekostnaderna hade ökat snabbare än i konkurrentländerna. Resultatet blev kraftiga uppgångar i räntorna, en djup lågkonjunktur och en dramatisk ökning i arbetslösheten.
En liknande politik, med försök att inte ackommodera löneökningarna genom upprepade devalveringar, hade även prövats av andra länder. Det mest kända exemplet är Margaret Thatchers Storbritannien. Där fortsatte arbetsmarknadens parter att komma överens om höga löneökningar även efter det att Thatcher tillträtt som premiärminister 1979 (på vallöften om att nu skulle det bli slut på inflationen). När de förväntade devalveringarna så uteblev, steg arbetslösheten kraftigt.
Till skillnad från övriga länder inledde Sverige normpotitiken med en superdevalvering, och därför kom uppgången i arbetslösheten senare här. Normpolitiken upphörde hösten 1992, när Sverige övergav den fasta växelkursen och lät kronan flyta fritt. Då började den fjärde penningpolitiska regimen under efterkrigstiden, en regim karaktefiserad av inflationsmål och en självständig centralbank. Det är denna politik som vi huvudsakligen ska diskutera i detta kapitel.